134
Och med återhållen andedrägt pröfvade han nyckeln i dörrlåset.
En gång, två gånger, tre gånger.
Det gick inte. Den var för stor.
En brutal känsla af kallblodighet kom öfver honom, och han gick sakta tillbaka in till sig, stängde dörren och började kläda af sig för att gå till sängs.
Blygseln bemäktigade sig honom, och han kände, hur han i ensamheten rodnade. Tårar trängde sig fram i hans ögon, tårar, hvilka han trodde komma af ånger.
Och när han lagt sig, kände han sig lycklig öfver att hafva undgått frestelsen. Han begagnade med flit detta ord för sig själf, och en religiös känsla vaknade hos honom:
— Borde han inte vara tacksam, att han så lyckligt undgått! …
Men då vaknade eftertanken och han öfverhopade sig själf med smädelser, därför att han lät hyckleriet så blifva herre öfver sig.
Och han tänkte på Schultz, Schultz, hvilken han i dag sett ned på. Var det då blott den handgripliga öfverträdelsen, som skämde människan? Var inte han tusen gånger sämre? När han nu var sådan … ja … sådan som han var, var det då annat än feghet, omanlig svaghet, när han …
Han blåste ut ljuset och lade hufvudet mot kudden, trött och olycklig som ett barn. I detta
