135
ögonblick tyckte han, att verlden icke rymde annat än elände och sorg, och att han själf var förlorad för hela sitt lif. Han vred sig fram och tillbaka, fantasierna hade försvunnit, men mattheten var kvar; den var så stark, att den höll honom vaken. Och när han till sist fram mot morgonen somnade, var det för att efter ett par timmar vakna upp igen, ännu mera trött, ännu mera led vid sig själf, än när han somnade.
Och i dag var det julafton, den gamla, barnaglada, fridfulla julaftonen.
⁎
O, du den första ungdomens tvifvelfylda, sorgsna
oroliga tid! Jag önskar dig icke tillbaka. Jag
har aldrig längtat åter till dig, och jag skall aldrig
göra det. Ty jag tror ej, att den framtid, som
väntar oss, hvilka voro unga, när denna berättelse
spelar — jag tror ej, att denna framtid skall blifva
så tung, som denna ungdom.
Ty vår ungdom kom med så stora pretentioner. Den förde med sig så höga tankar om oss själfva, om lifvet och människan. Och när vi sedan under vår första ungdom kommo ut i verlden, mötte den oss med en så helt annan fysionomi, än vi lärt oss, medan vi spejade efter verlden från hemmets kakelugnsvrå eller diktade om den i skolans
