136
ästetiska föreningar. Allesammans hade vi reda på, att det fans ett och annat i verlden, som icke var godt, men alla trodde vi, att detta var något, som icke anginge oss. Och allesammans trodde vi, att vi voro skapade för att finna lyckan.
Vi voro blinda, men icke obotligt. Vi voro tilläfventyrs blindfödda, men vi skulle ha lärt oss att se bättre, och framför alt — vi skulle hafva fått upp ögonen mera i tid, om man icke i stället gynnat själfva detta lyte, kanske för att sedan endast så mycket lättare kunna leda oss.
Det är om de bildade bland den närvarande yngre generationen, som jag talar. Och icke ens om alla bland dessa. Men de, som kunna räknas med, skola säkert känna igen sig. Ty de hafva kämpat samma kamp, lidit samma plåga, och hos dem alla sitter minnet af deras olyckliga ungdom djupt, äfven när deras senare ungdomsår eller tidigare mannaålder blifvit ljusare.
O, Upsala, Upsala. Hur månget törstande begär efter vetande har du icke uttorkat! Hur mången käck, ungdomlig förhoppning har icke slagit sin vinge blodig af förtviflan, öfver att hans bästa år till ingen nytta förnötts inom dina trånga murar! Hvem räknar dina offer, och hvem täljer den nöd, som tyst förtvinar, under det att dina officiela sångare och skåltalare prisa lifvets vår och ljugande idisla sitt falska: »Inga stormar i vårt hjärta bo.»
