137
Hur kommo vi upp till Upsala, och hur gingo vi därifrån? Vi kommo dit för att bildas till inträde i lifvets skola, och vi gingo därifrån med hjärnorna sprängda af en bildning, som i stället gjort oss alt mer främmande för det lif, som lefves ute i den stora verlden, hvilken går sin väg, medan den lilla lärdomstaden i löjlig förnämhet sluter sig inom sig själf och går sin. Vi kommo dit med frisk vilja och stark verksamhetshåg, och vi foro därifrån med sinnet nedtyngdt, hågen slapp och arbetskraften hämmad, utan spänstighet, blaserade, lefnadströtta, lämpliga till ämbetsmannamaskiner, men icke till människor. Och i förvetet barnahögmod hade vi lärt oss att skratta åt alt mellan himmel och jord.
Parodien är det nu lefvande Upsalas enda berättigade stolthet, sedan originaliteten trampats till döds af odågorna och småsinnet. Och dock är parodien ett lifstecken, som visar, att de dolda krafter, som en gång skola beherska verlden, arbeta äfven där. Ty det var genom Mefistofeles, som Faust lärde känna sig själf.
Upsala, Upsala. Du bär ansvaret för en hel generations snedvridna ungdomslif. Du bär det ej ensamt, men din andel af ansvaret är så dryg, att studentsångerna borde förstummas och bravoropen tystna af sig själfva, när deras eko återstudsar från dina vetenskapliga fängelsemurar med deras skumma, ungdomsförkväfvande medeltidshvalf,
