Sida:Erik Grane 1897.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

138


Upsala, Upsala. Högt uppe på den grundmurade backen ligger den gamla domen och sträcker tafatt sina stympade torn mot himmelen, dit de peka, ej längre som fordom segervisst och stolt, utan med slöa, trubbiga spetsar, som aldrig mäkta att visa en människas aning vägen. Låt kyrkan repareras, låt den putsas upp. Aldrig skall orgeln ljuda som förr, aldrig skola troende människor som fordom knäböja på golfvets nötta stenplattor. Ty aldrig, aldrig mer skola vetenskapens tempelgårdar ödmjukt sluta ring, med kyrkan till medelpunkt.

Där ligga de nu som öfvergifna, tomma kråknästen, ödsliga och klumpiga, dessa låga salar, i hvilka själen blef alt mera arm, tanken alt mindre djärf, modet alt mera tamt. I en halfcirkel sluta de sig kring den gamla kyrkan som hennes skröpliga ålders hedersvakt, och i de mörka salarna lägger sig dammet tjockt, medan solen förgäfves sträfvar att lysa in genom de låga fönstren.

Och när midnattsklockans tolf dofva slag förklingat, och Pelle i tornet ropat åt alla väderstrecken, och när det blifvit så tyst, att man nästan frestas drömma, att midnattstimman aldrig skall bytas i dag, då stiger en åldrig tomte med röd lufva och grått skägg upp i torngluggen och sätter sig fundersamt i en vinkel af muren, där det inte drar. Hans blick är skelande dyster, och det gråa skägget täcker hans mun, så att man