Sida:Erik Grane 1897.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

139


icke ser något leende, ej en min — bara för grått, tofvigt, igenväxt skägg.

Och i mörkret där nere vid tornets fot smyger en smärt figur med fjädrad barett och röda benkläder, som blänka under den mörka kappan. Han halar sig sakta uppför åskledaren och sätter sig grensle öfver torngluggens kant midt emot tomten.

— God morgon, tomte, säger han.

Och tomten nickar, utan att en min rör sig i hans liflösa ansigte.

— Det är tråkigt här i sta’n, säger Mefistofeles. På fem hundra år har här inte funnits någon Faust, som man kunnat få att längta efter lifvets härlighet. Bara Wagner och Wagner och Wagner i oändlighet.

— Ja, hvad fan hade du här att göra? brummar tomten.

— När man förstört sina bästa år på att kämpa mot de mäktige, säger Mefistofeles, så får man sympati för ungdomen. Men ungdomen förstår mig inte. Vet du, hvad de ökena med sina välsignade hvita mössor och tomma skallar nu ha hittat på?

— Nej, det vet jag inte, säger tomten, och inte rör det mig häller. Det blir, som det är i alla fall. Det blir, som det är.

Och tomten nickade långsamt.

— Jo, de påstå, att jag sitter i konsistorium,