140
och att Äolus står här utanför och väntar, och att det är därför det blåser utanför alla domkyrkor. Men jag sitter inte i konsistorium jag, det är just felet det.
— Det fattades bara det, brummade tomten.
— Men vänta mig, säger Mefistofeles och slår kappan tillbaka, så att det röda bröstet glänser i mörkret, vänta mig. Jag kommer nog dit, hvad det lider.
Tomten bara skakar på hufvudet:
— Det blir, som det är, säger han. Det blir, som det är.
Och den gamla tidens tomte fryser och drar igen rocken och tittar snedt på Mefistofeles, som han inte kan begripa.
Och så sitta de där och munhuggas i mörkret, och ingen ser dem, inte ens torn-Pelle, som tutar ut öfver deras hufvuden en gång i kvarten.
Men då börjar det att röra sig där nere, och midt emot tornet komma arbetarne fram med verktyg i händerna, och de gå till dagens arbete, och de rifva och rifva på ett stort gammalt hus, som ligger på en backe midt emot tornets glugg.
Och de säga till hvarandra:
— Här skall den nya universitetsbygnaden stå.
Och Mefistofeles ler och slår på sin värja, och baretten sitter käckt på hans kloka hufvud:
— Hvad säger du om det, gamla mullvad?
