141
Hvad säger du om det? Det nya universitetshuset.
— Det blir, som det är, säger tomten. Det blir, som det är. Tror du, att den gamla anden dör, för att de gamla bygnaderna falla. Nej, du förbannade slughufvud, den gången var du för naiv. Nej, du, när de gamla bygnaderna falla, då flyttar jag in i den nya. För det är meningen, ska jag säga dig.
Och tomten rätade upp sig ur sin sammankrupna ställning.
— Här är det jag, som styr öfver människorna.
Och Mefistofeles skrattar åt tomten, skrattar, så att fjädrarne på den lätta baretten darra i morgonglansen, och han stiger långsamt med ena foten utanför torngluggen och snuddar vid åskledaren. Men innan han glider ned, ropar han åt den andre:
— Gör det, du gamla skurk, gör det. För är det meningen, så blir det så också. Alt, som skall ske, det sker. Jag har väntat på, att de här gamla rucklen skulle slopas. Och nu slopas de. Jag kan vänta på det andra också. Om några år är det inte så nytt längre. Och min dag kommer. Den kommer. Prometeus, Prometeus! Känner du honom? Det är en slägting till mig.
Mefistofeles skrattar igen, och det ligger en triumferande segeraning i skrattet.
