142
Och han glider ned och är borta, och tomten försvinner i tornets glugg.
Skuggorna försvinna för solen. Ty dagen är inne, och i morgonens gryning vaknar lifvet i den lilla staden, fabrikernas slammer, vagnarnas rassel, människors glada sorl. Och röster ljuda nere på gatorna, fönstren i bygningarna slås upp, och människoanleten titta ut. Röken hvirflar upp ur hundratals skorstenar, vid järnvägstationen står lokomotivet och kastar stötar af stenkolsrök upp i den klara luften. Pipan ger ifrån sig en lång, skärande hvissling, och fram mot de vida fälten rasslar tåget mellan fabrikernas långa skorstenar, som år från år blifva alt flere och flere.
Och på alt detta lyser solen klart och varmt i väntan på den dag, då det inte längre skall finnas några tomtar på jorden.
Men tomten ser det ej, ty han älskar icke dagen. Han ser det ej, ty han känner icke dagsljuset, som han fruktar. Och därför älskar han i stället, som ugglan, nattens skymmande mörker, för hvilket dagens fåglar fly. Och han skall dö, när han får veta, att natten är till för att gifva rum åt dagen.
Men Mefistofeles vet det, och när han är ensam, skrattar han inte.
