143
IX.
En varm töväderssol lyste öfver staden, och
vattnet rann i strida forsar ur rännorna, medan
här och där långa sträckor af gatstenarna blanka
och rentvättade tittade upp ur snön. Det var i
Mars, och nere vid Flustret stupade redan de
första Islandsgubbarna glittrande och skrofliga ned
utför det tvära fallet, där vattnet var grumligt och
brunt med gult fradgande skum.
Några unga män gingo vid tretiden utför Vaxalagatan. Grane i midten, bärande en liten rem, som innehöll pläd, paraply och käpp. De voro alla lindrigt echaufferade och talade fort.
När de kommo ner till järnvägstationen, mötte de Ling.
— Åh fan, hvart ska du resa?
Grane tog honom i hand.
— Jag lemnar Upsala.
— Hvad säger du? Häm. Lemnar tjufhålet? Är buren för trång för den fria anden? Hähäm.
— Jag har inga pengar.
— Ja, det har inte jag häller. Häm.
— Ja …
Grane skrattade lätt.
— Jag har tagit en kondition.
— Ja, då kommer du ju till tillbaka.
