145
Grane gick in i väntsalen, där kamraterna redan väntade honom med biljett och poleteringsmärke.
Han tog Schultz afsides och sade hastigt med en stämma, som lät ansträngd och tjock:
— Du skrifver väl?
— Ja.
Schultz log.
— Kommer du att sakna Upsala?
— Nej, inte Upsala.
Grane teg en stund och sade därpå hastigt, som om han velat halka öfver orden, utan att bli öfverväldigad af dem:
— Men tiden, som går mig ur händerna.
Han vände sig till de andra och kände i det samma, hur Schultz hastigt tryckte hans hand.
Norström önskade honom med ett leende välkommen åter, Lindberg föreslog ett fyrfaldigt lefve på perrongen, och Hultin yttrade som sin önskan, att Herran måtte sända sina änglar, att de måtte bära honom på sina händer.
Grane lofvade att komma upp ett par dagar nästa termin, hvarpå Hultin förklarade, att matlaget skulle ha honom i vänlig åtanka och köpa, hvad behof gjordes till högtiden.
Klockan ringde och alla rusade fram till kupédörrarna. Grane skjutsades in, dörren stängdes,
