Sida:Erik Grane 1897.djvu/158

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

146


och de fyra kvarvarande stodo i en grupp framför fönstret, genom hvilket Grane såg ut.

Ingen sade något egentligt. De betydelselösaste ord uttalades, blott för att något skulle sägas.

— Hvad heter stället? sade Norström.

Grane nämde det.

— Det ligger i Södermanland.

Lokomotivet släpper ut ånga, stationsinspektoren hvisslar, ångpipan hvisslar, och tåget sätter sig långsamt i gång.

Lindberg ropar lefve, och de öfriga hurra fyra gånger. Grane svänger med hatten och hurrar ensam af alla krafter, hviftar, så länge han kan se skymten af perrongen och hattarna, som svängas i luften.

Därpå lutar han sig tillbaka i sitt hörn, utan att se ut. Han ser inte de hvita fälten, på hvilka bara fläckar sticka fram, icke den vackra granskogen, som står nytvättad och grön i den våta snön, ej solen som sänder långa, sneda strålar mellan träden.

Endast en liten strimma ser han, en strimma af solen, som letat sig in i kupén och leker på den stoppade väggen midt emot honom.

Han sitter hopsjunken och tillbakalutad, och han tänker på sina första barnaår, underliga, vemodiga tankar, medan tåget rasslande rycker honom bort. Men han erfar icke ungdomens glada