173
Men i ett fall var den icke förbi. När han under dessa år stridt mot sin kropps behof, hade han kanske omedvetet altid haft henne i tankarne.
Men nu?
Han hade många sådana nätter, som när han i Upsala gick utför trappan och försökte att sätta nyckeln i köksdörren.
— Herr Grane sitter för mycket stilla, sade grefven.
Och Grane ökade på med motionen. Han gick en half mil hvarje dag. Han högg ved, så att svetten pärlade om honom, och han fick blåsor i händerna. Han red, han åkte skridskor, tog kalla afrifningar om morgnarna och gymnasticerade sjukgymnastik för sig själf.
Men ingenting hjälpte. Han hade fortfarande sömnlösa nätter, och de vildaste fantasier jagade hvarandra i hans uttröttade hjärna. Han lefde i en oafbruten feber med hallucinationer, där drömsynerna voro sköna kvinnor och nakna kroppar, häftiga, vällustiga famntag, glödande heta kyssar …
Det var tider, när han var förtviflad öfver sig själf. Han måste le, när han tänkte på människans kraft till det goda, och han hade ögonblick, när han trodde, att han skulle blifva en bättre människa, ifall han tillgrepe den utväg, som människorna här kallade för synd. Skulle ej verkligheten jaga fantasierna på flykten? Skulle ej verkligheten befria honom?
