174
Och som en sista förtviflad utväg grep han till att skrifva en dagbok, en den underligaste, mest öfverspända och mest ideal-trånande dagbok, som kanske någonsin blifvit skrifven. Den innehöll för hvarje dag iakttagelser angående hans könslif i fantasien. Han undersökte sig själf, lärde sig förstå, hvar och på hvilken punkt fantasien kunde stäfjas, innan den öfvergick till en feber, som gjorde honom själf vanmäktig. Det var ett slags moralisk hushållsbok, i hvilken det minsta annoterades, för att debet och kredit skulle gå ihop.
Dagboken började med följande ord:
— »Jag tänker här att samvetsgrant skrifva ner alt, hvarigenom jag bryter mot den yttre och inre renlefnad, som hvarje människa är skyldig sig själf. Och jag vill icke dölja något. Äfven det för mig själf mest förödmjukande skall här finna en plats. Det förefaller mig, som om detta skulle vara ett slags tygel på mig själf. Ty man är mera rädd om sig själf, när man vet, att man måste skrifva ner och gömma äfven det värsta. Om jag i detta ögonblick trodde på gud, skulle jag falla ned och bedja honom, bedja honom med min själs innersta åtrå om hjälp och kraft. Ty för hvar dag känner jag alt tydligare min egen svaghet.»
Därefter följde anteckningar från de olika dagarna, än var han full af hopp, än missmodig. Så afstannade anteckningarna för ett par dagar, och därefter stod ett poem.
