175
En gnista.
Jag är blott en gnista i natten,
Som söker en väntande hamn.
Öfver land, öfver brusande vatten
Jag bäres i vindarnas famn.
Men gnistan ett fäste kan finna,
Ett mål för sin irrande färd,
Och flamma i lågor och brinna
Och lysa och värma en verld.
Flyg. Flyg öfver skummande vågor
Rum fins väl för dig också
Att stiga i värmande lågor
Mot himmelens vinkande blå.
Värm sedan hvart irrande hjärta,
Som nalkas din lysande brand,
Och lindra och trösta all smärta
Och lys öfver haf, öfver land.
Och sist nar din kraft har förbrunnit,
Och lågan tynar och dör.
Flyg bort till det hem, du har vunnit.
Dit ljuset af evighet hör.
Då — tänd dig i klarare lågor
Bland himmelska flammorna där.
Sprid ljus öfver eviga frågor.
Som plåga och tynga oss här.
Därefter kom en månad med regelbundna
anteckningar, men dessa blefvo alt mera missmodiga.
En dag hade han skrifvit följande:
— »När man är sådan som jag — och det äro ju de flesta — då är man ju icke normal hvarken
