177
— Ah, pojken får inte, hvad han behöfver, på bondlandet.
Det kom öfver Granes hela människa något öfverdådigt och muntert, som han aldrig alt sedan sina barnaår vetat, hvad det ville säga, ett begär att lefva, att njuta, att vara ung, glad, som han aldrig känt förut.
Och i ett anfall af ysterhet skref han till och med i slutet af sin dagbok verser så frivola, att de i det fallet kunnat anstå en Rabelais.
Men efter denna tid kom en annan. Och då infann sig äcklet och ledan. Han märkte, att han kommit in i en labyrint, till hvilken ingen Ariadne gifvit honom ledtråden, som förde tillbaka ut i dagsljuset.
Ty hos de män, som ej aldeles tappat bort sig själfva, kan aldrig behofvet efter en kvinna tillfredställas, genom att den fysiska lustan får sitt naturliga aflopp. Behofvet kan förslöas och glömmas, men den moraliska brist, som då inträder, är förstörande för hela människan. Det fins karaktärer, hos hvilka detta behof, sedan kroppens kraf genom det rent yttre umgänget en gång blifvit mättadt, rent af tillväxer. Det fins män, som ej kunna finna någon ro hvarken till kropp eller själ, så länge ensamhetstillståndet varar, detta må för öfrigt lefvas, hvad man kallar kyskt eller icke. Detta är en af naturens stora hemligheter, som kunna förklara mycket för dem, som vilja förstå.
