178
Och det är från detta själstillstånd, som försoningen mellan de båda splittrade könen en gång skall utgå, när den dag kommer, då de ömsesidigt lära att fullt förstå — och förlåta hvarandra. — —
Det var en höstafton i Stockholm. Graslågorna på Norrbro brunno med gula, klara lågor, och öfver de tomma gatorna och de höga, mörka husen rörde sig molnen gråa och enformiga.
Grane stod i hörnet af Gustaf Adolfs torg och Norrbro. Han såg med oroliga ögonkast till höger och vänster.
De gående blefvo alt färre, endast på af stånd syntes här och där i det osäkra skenet från gaslyktorna konturerna af en mänsklig gestalt, som hastigt försvann vid ett gathörn.
Han bytte om plats och gick hastigt med händerna i fickorna uppför Norrbro och tillbaka igen. Hans steg voro ett litet grand osäkra, och han andades kort.
Plötsligt gick han långsammare. En högrest kvinlig gestalt, insvept i en fotsid kappa, kom emot honom på trottoaren. När de möttes, stannade båda och smålogo på en gång.
— Hvart ska ni gå så här sent?
— Jag ska gå hem.
— Får jag inte följa med er?
Hon skrattade utan att svara.
— Bor ni långt bort? fortsatte han.
— Nej vars, det är bara en liten bit.
