8
på en oerhördt hög backe, där han varit mycket rädd för att falla ner. Då kom en stor svart hund och sprang öfver honom, så att han skrikande rullade utför sluttningen, men upptogs och tröstades.
Han bar på det minnet i många år, utan att kunna begripa, hvar och när detta hade händt. Ty en sådan backe, som han kom ihåg, kunde han inte få reda på hemma.
När han sedan talade om händelsen, skrattade hans far och visade honom ett vanligt dike. Där hade gossen setat på renen, medan sköterskan plockade smultron åt honom i diket, och den stora, stora hunden var en vanlig liten knäracka, som då fans i huset.
Det var väl för att han själf var så liten, som han då tyckte, att alting var så stort. Men Erik hisnade i fantasin, så ofta han tänkte på den backen, ännu när han var stora karlen och gick med långa byxor.
Så långt han kunde minnas tillbaka, brukade modern hvarje morgon taga honom in i ett litet rum, som kallades kabinettet, och där lät hon honom först läsa ett stycke ur bibeln. Och sedan frågade hon honom vers för vers och förklarade för honom, så att han skulle förstå. Sedan fick han falla på knä och läsa en bön, som modern förestafvade honom.
»Gode Gud, gör Erik till en snäll och lydig
