179
De gingo tysta bortåt Vesterlånggatan och togo af på en af de smala tvärgatorna. Grane började känna sig ruskig till mods, och en mängd historier om män, som blifvit mördade eller rånade hos offentliga kvinnor, passerade hastigt genom hans tankar. Han kände lust att gå sin väg, när i det samma kvinnan stannade och satte nyckeln i en port, som hon sakta öppnade.
— Här är det.
Han gick in, och medan han hörde, huru dörren stängdes, såg han sig omkring. Det var en trång, mörk gård, djup som en brunn, på alla sidor omgifven af höga gråa murar, fullsatta med fönster. Bredvid honom lågo ett par tunnor uppstapplade mot väggen. Från ett af fönstren lyste ljus, och han hörde ljudet af röster.
— Kom nu, men gå tyst.
Han gick uppför en smal stentrappa med nötta steg, som förrädiskt lutade nedåt, flere trappor i höjden. Han visste icke rätt huru många. Den kvafva luften slog honom åt hufvudet, som i en dimma såg han, hur hon gick framför honom, och märkte själf, att han följde efter. Ännu en gång kände han lust att vända om, men i detsamma kom han nära henne i trappan och tog henne om lifvet. Han kände, att hon ej hade några kläder under kappan, och gick vidare
Äter stannade de, denna gång framför en liten trädörr.
