Sida:Erik Grane 1897.djvu/194

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

182


Hon tog dem och gick, halfklädd som hon var och med håret i oordning, fram till den lilla dörren.

Han kände, huru det klack till inom honom, men utan att göra min af att gifva akt på henne, fortfor han att torka sitt ansigte med handduken.

När hon öppnade dörren, passade han på och tittade öfver handduken dit in.

Därinnanför var ett litet trångt rum, taket gick i en halfbåge, och ljuset insläpptes genom ett fyrkantigt fönster, som tycktes till hälften sitta i taket. Ett oerhördt vidrig stank, som han nu visste, hvar den kom ifrån, slog in och nästan fylde rummet, där han befann sig. Han såg koppar, söndriga talrikar, klädespersedlar, några par skor, och ett hörn af en spis, där man tycktes hafva gjort upp eld. På bordet satt en ofärdig karl och lagade ett par skor. Han såg ej ens upp, när kvinnan trädde in, utan böjde sig öfver arbetet, som när man ej bryr sig om att betrakta, hvad man sett alla dagar. En grof, illa klädd kvinna tog emot skorna, nästan klef öfver ett par smutsiga barnungar, som kröpo på golfvet, och gick fram till en träsoffa, hvilken endast genom en smal trävägg var skild från den säng, där Grane legat natten förut. Hon tycktes ruska på någon, som sof, och i det samma reste sig ett sömnigt flickansigte, som han i hastigheten tyckte tillhöra en fjortonåring, upp från bädden: