183
— Är det du, Marie? Jaså, är det mamma?
— Upp och borsta skorna åt herrn, hördes moderns röst.
Grane drog sig tillbaka för att ej behöfva se mer. Han fullbordade sin toalett, och när han drog på sig skorna, skedde det på ett sätt, som om han fruktat att bränna fingrarna, när han tog i dem.
Han satte på sig öfverrocken, sade farväl och gick, utan att gifva sig tid att svara kvinnan, som ropade åt honom i trappan att komma snart igen.
Han gick hem, utan att se på dem han mötte, och det förgick en hel månad, under hvilken han hvar morgon, när han vaknade, tyckte sig känna en frän, osund luft sticka sig i näsan.
Och i själfva verket glömde Grane aldrig denna händelse. Ej ens efter åratal kunde han påminna sig den utan en stark känsla af skuld. — —
Till föräldrarna hade förhållandet varit ungefär det samma. Grane hade gjort ett par besök i hemmet, men han hade för hvar gång endast känt sig mer främmande för de sina. Och förhållandet till föräldrarna hade ej haft något starkare inflytande på hans egen utveckling under de senare åren.
Dessa två år, under hvilka han varit borta från universitetet, hade emellertid förändrat Grane
