193
Med honom följde hans fru, lång, mager och sedlighetsintresserad, som altid talade om, hur öfverlastad hennes stackars man var med arbete. Där såg man professor Hultman, som var den ende sökande, när han blef professor i historia, och hvars vetenskapliga rykte lefde på de upptäckter, han en gång lyckats göra, angående ett par misstag, som Geijer begått i sin historia. De påpekade misstagen voro visserligen inte särdeles stora, men det var ändå fint att ha kunnat vederlägga salig Geijer med fakta. Hans fru var liten, fin, svärmisk och literär samt synnerligen god vän till fru Ranke, hvilken de andra damerna hemligen fruktade, emedan hon med en nästan fanatisk hetta omfattade sin mans tämligen långtgående åsigter.
Och så fans där en docent i filosofi, som hette Hegardt, och som med sin böjelse för spekulativa idrotter förenade en i almänhet oöfverträffad matlust. Han var damernas favorit, icke därför att de altid förstodo, hvad han sade dem, utan därför att filosofi var ett så intressant ämne. Man blef altid liksom klarare öfver sin religion, när man kunde fatta den litet filosofiskt. Hegardt var förtjust i att få resonnera, och hos damerna fann han altid villigt intresserade åhörare.
Dessutom var där ännu en docent, en liten mörk karl med ett fett vänligt ansigte. Han hette Tranér. Hvad han var docent i, talade man aldrig
