194
om. Men att han var en ovanligt snäll karl, därom voro alla ense.
Och till sist, när alla andra voro komna, inträdde en ung kandidat, som Grane hade träffat ett par gånger, men som han aldrig sett förr hos Rankes.
Han bar en elegant dubbelknäppt redingote, smal nedvikt skjortkrage och kråsnål i form af en dödskalle. Han såg ut att vara betydligt äldre, än han i själfva verket var, rörde sig stelt, men med säkerhet och bemödade sig tydligen om att vid sitt inträde göra ett fördelaktigt intryck. Han hade ett kortklippt helskägg, som efter det nyaste franska modet slutade i en spets, och hela hans yttre hade något, som visade, att han vistats utomlands. Ansigtet var intressant, men man fick aldrig riktigt tag i ögonen, när man samtalade med honom eller tog honom i hand.
Grane hade hört mycket talas om honom. Han studerade till jurist, fastän han tagit filosofie kandidatexamen, och det sades om honom, att han var starkt ärelysten, och att han umgicks med stolta planer i och för sin egen karrier. De unga radikalerna, som Grane kände, talade illa om honom. De påstodo, att han var en simpel egoist, att hans ofta uttalade sympatier för den nya tiden och annat därmed sammanhängande blott var ett spegelfäkteri, som han använde, när han trodde sig kunna vinna något med det, men att han, när tillfället
