10
land egentligen för att Adolf inte skulle vara ledsen öfver att han själf behöll Finland.
Ty Finland ville Erik behålla för egen del, och hans undergeneraler buro stolta namn. Döbeln, Adlercreutz, Sandels och Drufva hette de, och hans adjutanter kallades Zidén och von Schwerin.
Vid gafveln af den ena flygeln, bredvid trappan, som ledde in till strykkammaren, på den plats, där under Eriks flydda barnaår sandhögen stått, i hvilken han då brukat leka ladugård med grankottar till oxar och kor och tallkottar till får — där var nu de båda fältmarskalkarnas stall beläget, och där stodo i en imponerande rad hvita, gröna och svarta trädgårdskäppar med segelgarnståtar till grimmor och tyglar, stälda i stark lutning mot väggen.
Fältmarskalkarna läste för samma guvernant, som bodde på herrgården, och när läsningen på förmiddagarna var slut, då spände de träsablarna vid sidan, stucko pistoler i bältet, slängde en karbin öfver axeln och trummade ihop trupperna. Erik utdelade befallningarna, och adjutanterna förde dem fram till Döbeln eller Sandels, åt hvilka försvaret af ett par af de vigtigaste fästningarna var anförtrodt. Och med Schwerin vid sin sida och Adolf i hack och häl red Erik på sin eldige springare stolt ut från gården, förbi de stora kastanjerna, vek af förbi flygeln och sprängde i karrier
