219
visserligen ländsmännen inte mer bildade än andra människor, men han trodde, att man kunde vänta utan att riskera altför stor förlust. Han hade nyss blifvit vald till klubbmästare, och han begagnade tillfället att tacka landsmännen för deras förtroende, men när han var klubbmästare, måste han såsom sådan hålla på de rättigheter, hvilka han — som sagdt såsom sådan — ansåge för de vigtigaste.
Detta snillrika föredrag åhördes med ett tyst jubel och hälsades vid dess slut med stormande bifall.
— Var det där kvickt? sade Grane till sin sidoman. Han hade blifvit blek och umgicks med planer att uppträda.
— Alt skoj om punsch och flickor är kvickt här. Häm! sade hans sidoman, som njöt af den andres förbittring.
Nu begärdes ordet af en ung man, som först denna termin blifvit junior. Han hade ett energiskt, men lugnt ansigtsuttryck, och ett ironiskt leende, som han tycktes finna ett nöje i att icke dölja, spelade omkring hans läppar. Allas ögon riktades på honom. Det var en otrolig djärfhet, och de gamla studenterna skakade sina skalliga hufvuden. Det borde finnas en lag, som hindrade sådana där gröngölingar att få ordet.
— Det är min skyldighet, sade han, att inför landsmännen erkänna, att det är jag, som inlemnat förslaget om prenumeration på »Frifräsarn». Men jag vill därvid erinra, att nationen redan utsträckt
