Sida:Erik Grane 1897.djvu/236

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

224


Härefter uppträdde ett rödhårigt skollärarämne, som såg ut att bära nationens väl och ve på sina breda skuldror, och som ständigt uttalade ordet »nationen» med en tonvigt, som om han stått i riksdagens första Kammare och talat om fosterlandet, och förklarade, att Upsala universitet städse fördelaktigt utmärkt sig för att ej befatta sig med »Dämagogische Umtriebe». Han ansåg, att denna tidnings anskaffande vore ett steg, som i detta fall kunde medföra oberäkneliga — han lade särskild vigt vid oberäkneliga — följder, och han bad nationen betänka sig noga innan den beslöte sig för detta steg.

— Herr Grane har ordet.

Grane reste sig förvirrad upp. Han hade glömt, att han begärt att få yttra sig, och stod en stund tyst. Det kändes, som om allt hvad han tänkt under hela öfverläggningen funnes rundt omkring honom i en rök, hvilken han blott behöfde blåsa på, för att den skulle försvinna, och alt bli klart. Men han kunde icke röra läpparna. I det samma mötte han Lings ögon, som belåtet betraktade honom, uttryckande njutning öfver hans förlägenhet, och han tyckte sig höra ett »Häm!» på hans läppar. Ansträngande hela sin kraft fick han slutligen fram de få orden:

— Jag har blifvit förekommen af hr Hultin och ber blott att få instämma med honom.

När han satte sig ned, susade det för hans öron, och han tyckte, att allas blickar hvilade på honom.