Hoppa till innehållet

Sida:Erik Grane 1897.djvu/238

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

226


setat och i sitt sinne hånat, hvad han sett och hört, i sina tankar hade han afklädt de vackra orden deras vackra glans, så att tankarnas ihålighet lyste igenom, och han hade känt en vanmäktig vrede vid hvarje afsigtlig förolämpning, som utslungats mot tankar och åsigter, hvilka alt mera blefvo honom själf kära och dyrbara. Hvad den syntes honom trist, hela denna skara af studenter, som där inne representerade ungdomens och de lyckliga jubelårens förlofvade stad. Det syntes honom, som om poeterna lofsjungit den, och vältalarna prisat den, blott för att den idealbild, de gifvit af den, en gång skulle bidraga att göra den riktigt outhärdlig för alla, som kommo dit med hopp i hjärtat, med begär efter att lära och med ett ännu innerligare begär att lefva fullt, rikt och lyckligt. Och han inbillade sig nästan, att alla, som hört honom nyss, setat och gissat sig till dessa tankar och nu med kallt hån njöto af, att han misslyckats, gjort fiasko, som Ling sade.

Och i själfva verket fins det ett slags instinkt, som säger människorna, nästan från första ögonblicket, när de träffa på liktänkande eller antagonister. Det är svårt att säga, hvari detta visar sig. Det kan ligga i en min, ett leende, en plötslig åtbörd eller en blott till hälften uttalad antydan, som slår an en beslägtad sträng, hvilken åter i sin tur kommer andra närliggande att ljuda. Så att Grane hade nog rätt. Han hade ej sagt mycket.