Sida:Erik Grane 1897.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

12


trodde på Jesus, och i unga år dogo med glädje, därför att himmelen väntade dem, eller om hjältemodiga missionärer, som drogo ut i fjärran land att predika herrans ord för hedningarna. På förmiddagen höll fadern predikan, eller också for familjen i kyrkan. Och då fick Erik ofta vara med.

Erik var dessutom en stor läsvurm, och han plågade ständigt sin far för att få låna något från pappas bokhylla.

— Kan jag inte få låna en rolig bok?

Fadern hytte åt honom med fingret.

— Du har ju nyss läst en hel roman af Walter Scott. Läs i dina egna böcker.

— Ysch. Di ä’ så tråkiga. Det är inte roligt och läsa barnböcker. Och så har jag läst dem så många gånger. Kan jag inte få låna en af Cooper? Kan jag inte? Söta, snälla pappa, jag ska inte sluka den. Jag ska läsa den så långsamt och ordentligt.

Och så fick han låna en roman af Cooper, och han läste med klappande hjärta om den ädle majoren och de vackra misserna, som af den underbare Falköga räddades ur de grymma rödskinnens våld.

Sedan berättade han hvad han läst för Adolf, och då blefvo fältmarskalkarna förvandlade till nybyggare i den nordamerikanska vestern, och träden och buskarna i björkhagen blefvo lättfotade