Sida:Erik Grane 1897.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

13


rödskinn, som klubbades med tomahawker och skötos till döds med refflade lodbössor.

Erik märkte snart nog, att fadern undvek att låna honom böcker, i hvilka det stod något om kärlek.

Ibland märkte han också, när han kom in i rummet, och föräldrarna voro inbegripna i ett samtal, att de plötsligt med en blick på hvarandra tvärtystnade. De skrattade då båda på ett särskildt sätt, som Erik lärde sig att känna igen. Instinktlikt anade han, att det var något, som han icke skulle få veta, men som säkert måste vara något ytterst intressant. Och därför frågade han en gång:

— Hvad var det, pappa sa’? Jag förstod nog. Det var något om kärlek.

Fadern svarade då:

— Sådana saker begriper du inte än. Det blir tids nog, när du blir stor.

Men Erik funderade sanningen att säga mycket på den där kärleken. I alla romaner var detta för honom hufvudsaken. Han läste dem nästan endast för att få höra, hur de älskande kysstes och smektes. Men han kände på sig, att romanerna talade inte om hela historien. Och han skaffade sig därför reda på, hvad han ville veta, i stallet och i vedboden. Och där fick han verkligen veta åtskilligt.

Han var kär i Adolfs syster, en liten blåögd