Sida:Erik Grane 1897.djvu/259

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

247


— Hjärta?

Schultz gjorde en rörelse af otålighet.

— Därför att han kan prata sig varm ibland, ja. Han begagnar andra människor, som han förstår att göra sig förbundna. Det är, hvad han gör. Men karlen är klippt och skuren att göra en briljant karrier, och han kommer inte att bli alt för noga om medlen. Akta dig du i tid, det råder jag dig.

— Ja, men hur kan du veta det? utbrast Grane. Du känner honom inte som jag, säger jag dig. Han har visat mig en aldeles särskild vänlighet. Har du något skäl att misstro honom?

Schultz ryckte på axlarna:

— Ja, vi får väl se. Det är en instinkt, som säger mig, att du bör vara på din vakt.

Grane svarade intet. Men Schultz’ ord gjorde intryck på honom, och senare mindes han dem.

Emellertid ombyttes samtalsämne än en gång. Och Schultz frågade Grane, hur han trifdes i Upsala nu.

— Jag tror ibland, att det inte är Upsala, som jag vantrifs med, sade Grane missmodigt, utan med mig själf. Är det inte märkvärdigt? Vi tala om en ny öfvertygelse, som hos oss utträngt en gammal, och vi förhäfva oss ofta ganska starkt öfver denna gamla uppfattning. Men när vi nu funnit och vunnit något nytt, som är så förträffligt, då borde väl detta också märkas på hela