248
vårt lif. När vi vunnit ett bättre, borde väl lifvet bli ljusare, vi borde blifva arbetskraftigare, mera lifsmodiga. Och i stället är det, som om alla dessa nya tankar endast skänkte oss mera sorg. Ibland är jag frestad att förbanna alla åsigter och i almänhet alt hvad tänka heter. Det skiljer mig från min familj, från alla, som äro mig nära. Och jag känner mig ibland så tryckande ensam, just när jag bäst behöfde att icke vara det. Kan människan icke lefva utan vissheten om ett lif efter detta, som ger igen, allt hvad vi här förlora? Måste vi uppehålla denna illusion för att kunna lefva? Är vår tanke verkligen så arm och vårt mod så ringa, att vi ej kunna bära den sanning, vi trott oss finna?
Grane tystnade och drack häftigt ett glas shery.
— Jag är ju lika olycklig nu, som när jag var troende. Och jag längtar lika febrilt efter något — jag vet inte hvad — efter alt, tror jag, som när jag var utan fotfäste och liksom klättrade på ett bärg och sökte en utsigt, från hvilken jag kunde få syn på rätta vägen. Nå.
Schultz svarade lugnt, med en blick så klar och varm, att Grane ovilkorligen stod stilla inför den.
— Det är en sak, man icke får glömma, sade han. Och det är, att man behöfver tid, innan man lär sig att lefva på en ny öfvertygelse. Det
