Hoppa till innehållet

Sida:Erik Grane 1897.djvu/261

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

249


är ej svårt att teoretiskt öfvertyga sig om en uppfattning. Men det kräfves ett oändligt långsamt och oändligt själsmattande arbete, innan en åsigt trängt så att säga in i blodet på så sätt, att den blifvit införlifvad med hela vårt väsen, bestämmer alla våra handlingar, alla våra tankar, ombildar våra innersta känslor, griper hela vårt lif, så som den kristne nu är gripen och ledd af sin tro. Tänk, på hvilken lång tid kristendomen behöft för att tränga in och ombilda alla sinnen. Och vår tro, som ännu knappast kan spåras några sekel tillbaka!

— Du menar … inföll Grane och tystnade. Han kunde ej fortsätta. Men hans ögon lyste.

— Jag menar, att den tid skall komma, när man i dödens ögonblick med lugn kan lägga sitt hufvud till ro, utan att känna sig hvarken upprorisk eller olycklig, äfven om man tror, att man efter döden är, som om man aldrig funnits till. För mig är det en mild, en välgörande känsla att tänka, att jag skall lösas opp, försvinna som en beståndsdel i den natur, som jag älskar med all den religiositet, hvilken i ensamma stunder kan flöda öfver hos en människa. Har du aldrig gått genom en skog, en tyst natt, när det är så tyst, att man hör, huru daggen droppar från träden, och det är, som om hela naturen andades i lätt slummer i afvaktan på den nya dagen? Har du då aldrig tänkt, att man kunde lägga sig till