250
ro hos denna natur som hos en vän med en önskan, att ingen dag måtte komma och störa denna den stora, tysta hvilan? Och samtidigt erfar man en rysande känsla, man ser träden och bärgen forma sig till mystiska figurer, man drömmer, att osynliga väsen befolka denna skimrande verld, och man tycker sig vara i slägt med dem. Och fantasien skapar sig gudar, och när dagsljuset kommer, minnes man gudarna. Nu står en annan tid för dörren. Men därför har den inte stigit in och gjort sig hemmastadd. Det är märkvärdigt, hvad alting går långsamt. Man vet ett, och ändå vill man tro ett annat. Och ännu beherskar svagheten oss alla.
— Det är lätt för dig, sade Grane, du kan önska upplösningen. Men jag …
Han tystnade i känslan af att ha varit ogranlaga.
Schultz log.
— Förr än människan kan känna detta, sade han, är hon icke duglig att lefva. Mins du, hvad du själf sade en gång för många år sedan: »Den som ej törs tro, hvad han vet, är en stackare.»
Båda tystnade, och en underlig stillhet kom öfver dem. Grane kände det, som om han i detta ögonblick kastade en lång blick fram i sitt eget lif, och han i denna blick sett, hur längre fram i tiden en stjärna tindrade, en stjärna, som skulle blifva till en värmande sol, när han bara var den tillräckligt nära.
