266
Den inträdande var en ung man, enkelt klädd och af ett behagligt, vinnande utseende. Isynnerhet kunde man aldrig glömma hans ögon. Det fans något så pålitligt i dem, och samtidigt såg det ut, som om man genom dem finge blicka in i en ständigt sjudande krater. Han ansågs för att vara ovanligt radikal, och detta oaktadt talade till och med hans värsta motståndare med aktning om hans karaktär. Grane hade ständigt haft det intrycket af honom, att om han vore medlem i en nihilistisk sammansvärjning, och den som lossade skottet eller tände minan, vore säker att mista sitt lif, så skulle han vara mannen, som erbjöde sig själf.
När han fick syn på Randers, studsade han och gjorde min att vilja draga sig tillbaka. På Randers läppar sväfvade ett obestämdt leende.
— Stig in, sade Grane. Det var hyggligt af dig att komma upp till mig. Jag tror, det är första gången. Är det något särskildt? tillade han, när han såg, hur den andre fortfarande dröjde.
— Kanske jag stör? mumlade den inträdande, hvars namn var Anker. Jag kan ju komma tillbaka en annan gång.
Grane såg litet tvifvelaktigt på Randers.
— Nej, inte det jag vet.
Randers reste sig upp.
— Om jag generar, så kan jag ju lemna herrarna ensamma.
