272
Kandidat Lagerberg berättades hafva yttrat sin stora förvåning, öfver att studentkåren inom sig egde dylika element, som inte aktade för rof att lättsinnigt sätta på spel det stadgade och solida anseende, som studentkåren af ålder egt.
Ling gick omkring hela dagarna och skrattade. Han var i en upprymd sinnesstämning. Det här var just något för honom. Han skrattade åt dem, som vore entusiastiska, han skrattade åt dem, som visade högtidlig indignation. Han var i rörelse från morgon till kväll och flödade öfver af historier och elakheter, samt påstod, att Upsala aldrig visat sig i en så intressant dager som under denna röra af lysande idiotism.
— Det blir naturligtvis pankaka af altihop. Hähäm. Djäfla idioter. I hela vår nation fins det ingen mer än Grane, som skrifver på, utom jag. Hähäm. Ska gärna vara med, för att få se gubbarna och pojkarna slåss och höra dem skälla ner hvarandra. Mycket gärna. Förbannadt gärna.
Endast vår vän Lars Johan var lugn och svarade på alt, man sade åt honom:
— Det var helvete.
Och på båda sidor arbetade man. Allianser inginges mellan de styrande å ena sidan och de samhällsbevarande elementen inom studentkåren å den andra, och man höll möten, diskuterade, exkommunicerade, parlamenterade och agiterade.
Det var ett lif, till hvilket ingen människa
