274
kåren skulle altså sammankallas. De liberala ibland studenterna jublade, de konservativa svuro ve och förbannelse. Endast några invigda lågo öfverlägsna leenden och sade:
— Det går inte.
Och det gick inte.
Inspektor i nationen begagnade sig af den rätt, han enligt stadgarna egde, men aldrig brukade begagna, att vägra sin underskrift till nationens beslut. Beslutet blef altså af formela skäl utan verkan. Och nu led det fram mot våren.
— Låt dem bara hållas, sade de kloka och förståndiga. Den som vinner tid, vinner alt. Bara vi komma fram till första maj, och festandet börjar, så tystas hela saken ned af sig själf.
Samma afton, när man fått visshet om saken, hade Grane gått hem till Schultz, som nu bodde två trappor upp i Skytteanum.
De sutto i Schultz yttre rum. Lampan var tänd, men skrifbordet såg ordentligt och städadt ut, som om ingen arbetat där på hela dagen.
Grane var ovanligt retlig. Han kunde inte sitta stilla. Oupphörligt bytte han om plats. Än satt han i soffan, en gränsle på en stol, än gick han upp och ned på golfvet, än befanns han sittande på skrifbordet med fötterna på skrifbordsstolen. Schultz däremot såg lugn ut, men ett vemodigt uttryck låg i hans ögon, fast han ofta log.
— Ja, sade Schultz till sist, nu är du i eld
