275
och lågor. Förut ville du ju inte vara med om saken.
— Ja, förut ja.
Grane hoppade ned från skrifbordet och satte sig gränsle öfver en stol midt emot Schultz.
— Förut? Det tror jag det. Hvem fan kunde tro, att marken var så förberedd här i Upsala? Jag vet inte, men jag ville inte blanda mig i det. Ibland tror jag, att det var därför, att jag bara ville se, om det var någon verklighet i alt detta. Jag önskade det med hela min själ så varmt, att jag inte vågade tro det. Därför ville jag stå på afstånd. Här har ju varit så mycket prat, så mycket ändamålslöst, futtigt och ledaväckande prat. Med ens tycktes saken närma sig till handling. Då först visste jag, hur liflig del jag tagit i altsammans. Det var i går. Mins du, hur glad jag blef? Ja. Och så i dag kommer den här underrättelsen. Nu skulle jag vilja sätta i gång en agitation. Det där är skamligt. Den där lömska afsigtligheten i att helt fegt bara lita på, att i maj super man bort intresset, och så kommer sommaren emellan. Och i höst är det glömdt.
Schultz såg på honom, men satt lugnt stilla:
— Ja, hvad vill du göra?
Grane skrattade till. Det fans ingen glädje i skrattet. Men han skrattade en gång till, tyst, liksom åt sina egna tankar:
— Ja, jag medger, att det vet jag inte. Se
