Sida:Erik Grane 1897.djvu/288

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

276


jag kan aldrig låta bli att kritisera dem, jag skulle sätta mig i förbindelse med. Det fins ju många, hos hvilka jag högaktar både karaktär och talang. Men det fins andra … Nå. Om de bara inte förde så stora ord på tungan.

— Tror du, sade Schultz alvarsamt, att du i lifvet kan få sluta dig till en trupp, där alla medlemmarna äro riddare, sans peur et sans reproche? Är du det själf kanske?

— Nej, det vet jag nog. Och inte är jag så förbannadt kär i mig själf häller. Men det är ändå litet hos mig själf, som jag ta mig fan håller på.

— Ack, sade Schultz, tror du, att lifvet är en ridderlig tornering, där endast män, hvilka bära karaktärens adelsmärke, släppas inom skrankorna? Tror du det? Nej. Lifvet är en simpel knytnäfskamp, där man i nödfall inte en gång respekterar boxningslagarna, utan slår i maggropen, om man inte kan slå i ansigtet. Och vill man uträtta något i verlden — stort eller smått — så måste man kunna vara vän och stridskamrat med dem, som slå i maggropen. Det förstås, striden förlorar på det sättet litet af sitt nobla behag. Men man får lof att se på nyttan. Det förstås, man får akta sig själf för att sjunka ned till en vanlig boxare. Annars blir det för djäfligt.

Grane log, öfver att Schultz svor.

— Hur skall jag i detta särskilda fall tillämpa principen? sade han.