Sida:Erik Grane 1897.djvu/289

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

277


— I detta fall tror jag nu mera just ingenting vara att göra, svarade denne. Men hvad jag vill säga är, att man ej får vara aristokrat i sitt förhållande till andra. Hvad skulle du säga om en soldat, som vägrade deltaga i en drabbning af fruktan, att kanske några af patrasket skulle gripa till harvarjan?

— Jag skulle säga, att han vore en originel människa.

— Ja, där ha vi det. Men till soldat måste du medge, att denna originela människa med all sin själfkänsla inte duger. Man är så galen efter originalitet här i vårt epigoniska land, att man gärna vill göra hvilka fånigheter som hälst, bara man kan få heta originel. Hvad är nu det där för prat?

Grane skrattade på samma sätt som nyss, aldeles som den andres ord icke anginge honom. Plötsligt satte han sig med en trött åtbörd ned på en stol, denna gång helt ordentligt med ryggen mot ryggstödet.

— Jag vet inte, hvad det är åt mig i dag, utbrast han. Jag är bestämdt aldeles oduglig här i verlden. Jag kan inte passa till kanonföda en gång. Åh, hvad alting är eländigt.

— Jag skall säga dig, hvad som fattas dig, sade Schultz, om du tillåter mig och inte blir ond. Du har sökt i hela ditt lif. Först har du sökt en verldsåskådning. Det har du på sätt och vis fun-