279
nytt stadium skulle inträda. Och han misstrodde sig själf, vid tanken på det glada mod, som altid besjälat honom under de första dagarna, när ett sådant nytt »stadium» inträdt.
Emellertid knackade det på den yttre dörren, och Schultz gick för att öppna. Det var aftonens tidning.
Schultz slog upp den och ögnade i den: »Egyptiska frågan, Universitetet, Spökerierna vid Bälsta, Meddelanden från allmänheten».
Schultz ryckte till:
— Hvad är det här? Här är ett par uppsatser i den här välsignade religionsfrågan igen. Den ena af dem är något längre. Den är undertecknad R—s.
— Får jag se?
Grane drog hastigt till sig tidningen:
— Det är bestämdt Randers.
— Läs då, vet jag. Läs högt.
Men Grane hörde honom inte. Han stödde sig med båda armbågarna mot bordet, och hans ögon flögo utefter raderna. Ett besynnerligt, hånfullt leende låg på hans läppar, och när han läst ut, skrynklade han i ett tag ihop tidningen och slängde den i väggen.
— Det är gement, utbrast han. En sådan lögnare, en sådan charlatan. Ack, om jag hade honom här.
