20
hörde på och njöt af, huru väl hon upptog denna stumma hyllning.
Sanningen att säga glömde Erik under vintrarna aldeles sin kärlek till den lilla prestdottern. Men detta hindrade ej, att den om somrarna lefde upp igen.
Hans och Klas’ flickor voro väninnor och följdes ständigt åt. Ursprungligen hade Klas och han varit betagna i samma flicka. Men när hon afgjordt syntes föredraga Klas, så resignerade Erik och fann, att han mycket väl kunde tycka om den andra i stället, vare sig nu att detta kom sig af, att kärleken ej var nog personlig för att ej lätteligen kunna byta om föremål, eller det helt enkelt berodde på, att tillfället gör tjufven. Ty nu bildade dessa fyra en präktig kvartett, och den kvartetten böll troget tillsammans. Dessutom var det naturligt för Erik att i ett sådant fall gifva vika för Klas. Ty han erkände obetingadt dennes öfverlägsenhet både i konversation och dans.
De fyra älskande träffades på bjudningar, men de sågo hvarandra äfven utomhus. På e. m. såg man ofta de två flickorna komma gående arm i arm på stadens promenadplats, och där dröjde det ej gärna länge, förrän de båda ungersvennerna döko upp i något gathörn och med en aldeles särskild hälsning passerade de båda damerna. När man så gått förbi hvarandra ett par gånger, stannade man och frågade, »hur det stod till med flic-
