21
korna i dag». Ordet »damerna» ansågs ej öfverensstämmande med de tilltalades ålder och värdighet.
Och sedan denna fråga besvarats med menande leenden och lifliga blickar, följdes man åt. Och var lyckan god och mammorna borta, så utsträcktes promenaden utom tullarna, och någon enda gång — men mycket sällan — hände det då, att man vandrade arm i arm.
Det var en oskadlig kärlek. Ty båda parterna visste af, att det bara var för ro skull, och ingendera inbillade sig, att det skulle räcka för lifvet. Naiviteten saknades i betänklig mån vid detta slags flirtation.
Men Klas var äfven en stor jägare, och fast jagten merendels ej gälde annat än skator, kråkor, ekorrar, snöskator, ugglor och skrikor, och fast man understundom i trots af »föreningarna för småfåglars skydd» i nödfall förföll till att knäppa på starar och bofinkar, så fylde dock den ädla jagten deras sinnen med en stolt lycka, och Erik skulle vara med, fast han sällan sköt ett skott som träffade. Men det var så härligt när man kom ut om vårmårnarna och luften lyste klar vid den uppgående solens strålar. Och härligt var det också, när man gått sig trött i äng och skog, att taga fram matsäcken och äta. Ägg och korf och smörgås och pannkakor.
På dessa utflykter hade de ännu en tredje sälskapsbroder, som hette Kalle. Kalle var den
