317
de vänliga ord, som de båda tänkt att säga, bort på deras läppar, och de kände sig båda förlägna när de voro ensamma. Det var lättare för modern. Hon kunde slå armarna om sonens hals och kyssa honom. Men hvad kunde fadern göra? Han kände sig i denna stund så sorgligt ensam, när han visste, att hans hustru låg sjuk däruppe och säkert aldrig skulle stiga upp från sjukbädden.
Per Grane tänkte på alla de drömmar, som spunnit sig omkring deras förstfödde, ännu när hans moder gick med honom, och sedan när han röd och ifrig log mot dem med sina klara, bruna ögon. I löndom hade han altid älskat denne son, älskat i honom hela sin egen ungdoms liflighet och kraft, som han känt igen och gladt sig åt att känna igen. Men han hade aldrig vågat säga, hur högt han älskade honom. Kanske var han rädd, att den faderliga myndigheten skulle förlora därpå.
Förvaltar Grane stod länge kvar och såg ut på gården, där almarnas skuggor i kvällsolen föllo långa, och där kastanjerna börjat skjuta skott.
Hur hade den köld uppstått, som nu rådde emellan dem? Per Grane mindes, att han stått i ett spändt förhållande till sin far, och att denne aldrig brukat tala förtroligt med honom. Men det var i den gamla tiden, när barn ej fingo nalkas sina föräldrar förtroligt. Dessutom var den gamle honom gramse, därför att han gjorde öfver med så mycket pengar.
