318
Men här? Hvad var det i vägen mellan Erik och honom? En känsla af ovilja kom öfver honom, när han tänkte på alla de häftiga ord, som växlats mellan dem, då sonen glömt respekten och fadern sin värdighet. Men ändå! Hur hade denna gnagande bitterhet uppstått, som nu stod på gränsen att blifva ren likgiltighet? Hade han ej altid varit en god far mot sonen? Hade han ej älskat honom som sitt barn, arbetat och släpat för honom i öfver tjugu år, gifvit honom ett godt hem och goda exempel att minnas i lifvet? Jo, det hade han.
Per Grane gick trött och satte sig i sin softa. Det käns svårt ibland att se på den lugna naturen, när man själf är i oro.
Nå-å. Var inte det nog? Kanske det inte var nog? Kanske det behöfs mer för att vinna ett barn, så att det ej glider en ur händerna med åren? Ja, det är så outgrundligt svårt att veta, hvad det är, som skiljer den ena människan från den andra, och fina äro de trådar, som spinnas från människa till människa. Det fordras kärlek och tålamod för att spinna dem, och äro de spunna, måste de ändå vårdas noga för att ej brista på nytt.
Men ensam kände han sig nu, mycket ensam. Och han skulle så väl hafva behöft en son i sin sorg.
Han gick uppför trappan och trädde sakta in till den sjuka. Karin satt vid sängen och läste
