Sida:Erik Grane 1897.djvu/331

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

319


för henne ur bibeln. När fadern inträdde, lade hon undan boken.

Per Grane gick fram till sängen.

— Jag har telegraferat efter Erik, sade han.

Den sjuka tryckte stilla hans hand, och hennes ögon glänste.

— Gifve gud, att han måtte komma, sade hon. Kanske kan min död vara honom till välsignelse.

Hon låg en stund med slutna ögonlock. Så såg hon upp igen.

— Karin, sade hon, gör i ordning Eriks rum. Jag vet så säkert, att han kommer. Och se efter, att lakanen äro varma och sätt in en bukett aurikler och pärlhyacinter. Det tycker han om. Min gosse skall känna, att han har kommit hem.

Hon började gråta och låg en stund med handen för ögonen.

— Det är ju nära två år sedan, snyftade hon.

Karin reste sig stilla upp för att gå.

— Jag skall se till det, mamma, sade hon.

Men i sitt sinne tänkte hon, att om Erik hade hört detta, så skulle han ej känna sig främmande hemma.

Natten, som kom, var lugn. Men nästa dag var fru Grane sämre. Doktorn kom igen. Han sade ej mycket, men alla kände, att han misströstade om utgången.