Sida:Erik Grane 1897.djvu/332

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

320


På middagen kom telegram från Erik, att han skulle vara hemma samma afton.

När den sjuka fick höra det, var det, som om hon lefde upp igen. Kinderna fingo en svag rodnad, och det kom glans i hennes ögon.

Länge låg hon sedan och talade om sonen, om sin sorg öfver hans otro, om sin fruktan för hans själ, hur hon vakat och bedt, hur hon kämpat med Gud i bönen, att han skulle varda frälst. Och hon hoppades ännu. Hon kunde inte tro, att Gud skulle låta hennes barn gå förloradt, hennes barn, som kostat henne så mycket.

Och så började hon att tala om hans barndom, om hur snäll han var, och hur lätt han haft att lära. Läsa hade han mest lärt sig själf, satt och stafvade på stora bokstäfver i tidningarna och kom och frågade om alting. Det blef aldrig slut med hennes minnen. Ett efter ett kommo de fram, och alting kom hon ihåg.

— Mamma blir trött, sade Karin, som med moderns hand i sin satt och hörde på.

— Ja ja, sade den sjuka. Hon lutade sig tillbaka mot kuddarna.

— Jag har icke långt igen. Det är tid att tänka på det ena nödvändiga. Jag vet, att min förlossare lefver, och att han har förlåtit mig alla mina synder. Jag är inte rädd för att dö. Nej, nej. Det är ju befriaren som kommer, befriaren, som för mig in bland härskarorna kring lammets tron.