Sida:Erik Grane 1897.djvu/333

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

321


— Gråt inte barn, fortfor hon, när hon såg, hur dottern vände sig bort. Gråt inte för mig. Jag får det bara godt. Gud välsigne dig, för att du städse varit mig en god dotter.

Karin lutade hufvudet i sitt knä, och den tjocka flätan föll fram öfver hennes skuldra. Äfven hos henne fans det många upproriska tankar, men som modern inte visste af. Hon hade aldrig haft mod att bedröfva modern genom att säga henne sina tankar rent ut. Därför hade hon altid tegat med dem, och nu kände hon sig till mods, som om hon aldrig varit sann mot modern. Och därför grät hon nu, utan att kunna se upp.

— Kära mamma, sade hon och tryckte sina läppar mot moderns hand.

På eftermiddagen kom presten. Fru Grane hade själf önskat, att han skulle komma då.

— Det är kanske bäst, att jag får nattvarden, innan Erik kommer, sade hon. Han kan ju ändå inte vara med.

Sedan den sjuka fått nattvarden, gick presten igen. Han hade hört, att Erik Grane skulle komma hem, och ville ej träffa honom.

Fru Grane föll i en lätt slummer. Hon vaknade fram mot aftonen och kände sig mycket matt. Det var tydligt, att slutet var nära.

— Kommer inte Erik snart? sade hon.

Och hennes man måste oupphörligt gå ned

Erik Grane.21