322
för att se efter, om icke vagnen var kommen än. Själf låg hon hela tiden och lyssnade efter bullret af vagnshjul. När vagnen stannade vid trappan, blef hon lugn, och hennes ansigte fick ett uttryck af spänd väntan. Det syntes, att hon samlade alla sina krafter.
Sakta trädde Erik innanför dörren. Fadern dröjde nere på gården för att gifva kusken ett par befalningar.
Erik Grane stod en stund stilla innanför dörren. Han stod så, att modern icke kunde se honom.
Bredvid honom stod toalettbordet med dess hvita marmorskifva och silfveraskarna, hvilka han så ofta fått leka med som barn, när han varit riktigt snäll. På spegeln hängde det hvita, virkade omhänget. Gardinerna voro neddragna, endast en tumsbredd dager insläpptes genom den ena, och de mörkgråa tapeterna, den smala soffan med de lösa kuddarna, den lilla stolen framför toalettbordet, porträttet af fadern, som hängde på väggen, den djupa alkoven, den gamla chiffoniern af mahogny, på hvilken en smal ribba varit lös och ännu satt snedt fastlimmad — hur väl kände han icke igen det altsammans. Och »stora sängen», där det varit hans högsta fröjd att få ligga, när han var en liten, liten gosse.
Han vinkade tyst åt systern, som rest sig upp. Hon nalkades honom sakta, och med en kväfd
