323
snyftning lade hon armarna om hans hals. Han sköt henne åt sidan.
— Gå ut litet, sade han bedjande.
— Det är icke långt kvar, mumlade flickan.
— Bara ett ögonblick, sade han med osäker röst.
Karin gick ut, modern slog upp ögonen och fick se honom.
— Andtligen, sade hon och ville resa sig upp, men förmådde ej, utan sjönk tillbaka mot kuddarna igen.
Erik gick fram till henne och kysste hennes panna. Modern höll hans hand och såg länge på honom.
— Tack, för att du kom, sade hon.
Hennes röst lät lugn och klar.
— Jag har längtat mycket efter dig.
Erik låg på knä med hufvudet lutadt mot moderns barm. Aldrig hade han så som nu känt, hur fjärran han var sin mor. Hela vägen hade han längtat efter henne, längtat, så att alt, som funnits emellan dem, synts honom smått. Och nu var skiljemuren där igen, hög, ogenomtränglig, oöfverstiglig som förr. Han visste ej, hvad han skulle säga. En outsäglig ångest sammanpressade hans bröst.
— Kära, kära mamma, sade han.
Orden läto så klanglösa i hans egna öron, och ändå kände han dem så djupt.
