Sida:Erik Grane 1897.djvu/352

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

340


holm. Hvad där kan stå mig till buds, vet jag inte. Men man skakar starkt i fogningarna på vårt gamla undervisningsväsende, och — hvem vet? Kanske skall snart den dag komma, då man kan undervisa barn med godt samvete?

För resten är jag frisk. Doktorn har till och med sagt, att jag får gifta mig, om jag vill. Men jag tror inte, att jag kommer att begagna mig af den tillåtelsen. Det är för resten synd. Ty det lins vissa egenskaper hos mig, som gärna kunde bli fortplantade, om jag ska säga det själf. Men naturen är slösaktig, säger Peer Gynt. Och det har den då råd att vara.

Man blir icke glad af att ligga här i Upsala, och ändå skiljs jag härifrån med vänliga känslor. Man har altid en viss klockarkärlek för hvarje fläck af jorden, där man lefvat någon tid af sitt lif, allrahälst om denna tid haft någon särskild betydelse — vare sig i glädje eller sorg. Naturen har något storslaget sympatiskt, som öfvergår alla vänner och alla förtrogna. Hur jag håller af vägen ut förbi Observatorium eller gamla Karolinaparken! När jag går där, känner jag mig mera hemma, än jag gjort, sedan min mor dog. Hon förstod mig inte, när jag var gosse, men sedan förstod hon mig — åtminstone till en del.

Jag tror, jag håller på att bli helt melankolisk. Och då återkommer jag till mitt valspråk: